Vad härligt det är att flyga helikopter! Oj, vad det händer saker här nere.
Nu har jag följt med säl-Karin, säl-Olle och säl-Jonas, alias The Sealers, fångat och tagit prover på sälar, både till fots, till sjöss och med helikopter. Rena action gruppen! Det här med att flyga helikopter är suveränt skoj och spännande- man kommer så nära naturen när man flyger både högt och lågt. Det är ett väldigt behändigt sätt att ta sig fram eftersom helikoptern kan landa nästan överallt. Vi befinner oss någonstans i Amundsen havet, i ett stort område med packis med rätt många isberg insprängda här och där. Jag vet inte hur många foton jag tagit på isberg, men de är så vackra. Varje isberg har sin unika form och lyster.
Helikoptern är en röd läcker maskin som rymmer 6 personer och tillhör Kallaxflyg. Vid flygningar måste man ta på sig flytoverall (muminkostymen) för säkerhet, och hörlurar med mik annars hör man inte varandra när roterbladen sätter igång. Piloten Sven som flyger maskinen har jag 100 % förtroende för, ingen nervositet här int´. Jag tror att jag är så förtjusad i helikopterflygningen för att jag känner och ser alla rörelserna i helikoptern även som passagerare - känner när vi klättrar upp i höjd, känner centripetalkraften i svängarna, känner digniteten hos isbergen när helikoptern stryker tätt intill dem. Tänk er ett massivt isberg, 100m högt, med massa istappar som hänger som gardiner framför ljusblågrottor - de ni är en syn att skåda. På julaftonen fick vi en specialare i present innan landning s.k. fly by - börjar högt upp, tappar höjd snabbt och i en snäv kurva susade vi runt Oden - rena Gröna Lund, så roligt och det bubblade av skratt i magen. Och jag som brukade vara rädd för berg och dalbanor, som bortblåst, nu är det nya tider - inställningen som gör skillnaden.
Hur är det då att fånga och ta prover på sälar? Fältarbete är roligt, fältarbete med djur är ännu roligare, fältarbete med djur i spännande miljö och trevliga medarbetare är ännu värsta roligast! Det är en hel del utrustning som behöver bäras hit och dit vid sälfångst och tillgång till helikopter gör det mycket lättare och effektivare. Åren innan har de fått leta efter sälarna och bära utrustningen till fots eller med skidor hela dagarna. Nu landar vi i närheten av sälarna, men snön kan vara ganska djup så att promenerandet på snön är rätt svettigt ändå! Jag förstår varför snöskorna uppfanns. Men att hålla på med fysiskt arbete och vara ute hela dagarna känns bra i kroppen, så inget klagande här inte.
Sälarna bedövas med en pil och blir trötta efter 10 min. Sedan sveps sälen in i ett nät som surras hårt så att sälen inte ska kunna smita. Ibland biter inte bedövningsmedlet så bra och då kan vi behöva få sitta grensle på sälen för att hålla den still eller rättar sagt försöka hålla den still - de är starka och stora - sist satt jag precis bakom nacken på en 300kg Weddellsäl! Provtagningen börjar med att Olle tömmer sälen på några provrör blod. Det krävs ett bra handlag för att hitta en bra ven med den långa nålen som ska navigeras genom det tjocka späcklagret. Därefter "toppsas" sälen i nosen och anus (iicch), biopsier stansas ut (vilket består av cylindrar med hud och fett), päls klipps av, längd och omkrets mäts och till sist vägs sälen. Alla dessa prover gör att man kommer i väldigt nära kontakt med sälen, ibland lite för nära! Vissa sälar har kommit på hur de ska straffa oss genom att bajsa i stora mängder och det är riktigt äckligt och luktar - ni vill inte veta. Vissa individer är smartare än andra, så är det helt enkelt. Det gäller att se till att man inte sitter i skottlinjen, om ni förstår vad jag menar.
Vad händer sedan med alla dessa prover? Jo, de används till att studera olika halter av miljögifter som fastnar i sälarna, och de används till att spåra hur sjukdomsepidemier sprids bland olika sälpopulationer och vad det får för konsekvenser för de olika sälarterna.
Det krävs träning att kunna se skillnad på sälarterna som lever på Sydpolen, speciellt från avstånd är de lätta att förväxla med varandra. Brent Stewart, som också befinner sig på Oden, är en känd sälekolog-guru och har stenkoll på djuren. Med väderbitet ansikte kisar han med halvslutna ögon över isen och berättar för oss andra att vid horisonten ser han att det finns följande djur och han har aldrig fel. OK, han brukar kolla genom en kikare, men ändå. Arterna som vi hittills har arbetat med är Krabbätarsäl, Weddellsäl och Rossäl, och de finns bara på Antarktis. Sälarna brukar vara fogliga, orädda och lite nyfikna av sig. Alla djuren här är förresten nyfikna på oss. Jag tror att det är ett trevligt avbrott för dem i den vita snöiga miljön, som sälarna och fåglarna bor i, när vi kommer vaggande i våra gulblå overaller. Det är ju ett ganska stillsamt liv de lever om dagarna. Antalet däggdjur och fågelarter som finns här kanske kommer upp till 30 olika arter. Det är endast påhälsningarna av Leopardsälar eller Späckhuggare som sätter fart på adrenalinhalten, fast det med besked.
Krabbätarsälar är vanligast och de brukar ligga ensamma eller i små grupper på isflaken. De rör sig fantastiskt snabbt och lätt på isen, ganska oväntat speciellt när man ska försöka undkomma dem. Det är den här arten som hittills har varit mest aggressiv mot oss och det är kanske inte så konstigt. För många av dem har stora ärr på ryggen efter attacker, oftast av Leopardsälar. Och här kommer vi och är otäcka mot dem, fast inte speciellt jämfört med Leopardsälarna som är riktigt ruskiga. Weddellsälarna är rundare och goare med stora borstiga mustascher, och mycket lugnare. De är oftast större och rör sig på isen mycket långsammare (helt annan teknik än Krabbätarna). Weddellsälarna är mästare på att dyka och har rekordet i sälvärlden både i tid och djup - 73 min och 750 m. Weddellsälarna brukar vi hitta på mitten av isflak. De har skarpa tänder som de gnagare sönder isen med och ordnar till andningshål lite här och där. Det har hänt att när jag stått nära ett andningshål har jag sett två näsborrar sticka upp. Det är alltid lika spännande, det behöver ju inte vara en Weddellsäl! Sälarna kan hoppa upp på isen genom hålen, vilket måste se ganska imponerande ut och överraskande om det är en Leopardsäl! Leopardsälarna har något dinosaurie liknande över sig, återkommer om dem senare. Rossälen är den ovanligare sälarten i området och har ett ganska speciellt utseende. Den har Inte mycket till hals, brett huvud och relativt liten mun. Men genom denna mun kommer många olika ljud. Rossälarna har massa olika ovanliga läten för sig. Dessutom är de så lugna att de inte behöver sövas innan fångsten. Tänk på att de är vild djur, rätt konstigt faktiskt.
Vad är då en väldigt viktig del av fältarbetet - JO - fikat! Och här slår ju sälteamet de andra forskargrupperna med hästlängder eller det kanske ska heta sällängder. Det blir alltid en mysig fika på isen med kaffe, mackor och den där lilla chokladbiten! Har vi tur plockar Sven fram det torkade renköttet och bjuder oss på en skiva tillsammans med en av hans många olika roliga historier från de vilda skogarna i Norrland.
Att få vara praktikant hos sälteamet är lagom aktionfyllt, roligt och har hög coolhetsfaktor (i alla fall för en biolog). Men sälteamet tilldelas framför allt 5 GLITTRANDE ISBITAR!!! för att de är fantastiskt härliga goa personer.
Bästa Hälsningar från er skribent i Amundsen Havet!
Avslutningsvis här kommer dagens boktips: Halleluja liksom av Bob Hansson. Diktare som har som mål att rädda mänskligheten - ett ädelt syfte.
Hälsningar och kommentarer kan ni skicka till caroline.gennser@oso1011.polar.se
